Igår fick hästarna blåsa ur sig på volten, en i taget. Vi har ju stor volt, 35 x 70 så den räcker för att de ska kunna få upp fart och få ett flås i kroppen.
När Cezar kom hit för några år sedan var detta ett av de saker han tyckte var fruktansvärt läskigt. Han har en tendens att bli stressad när han inte vet vad som förväntas av honom och när just kroppen i rörelse är inblandad, kan han få lite ”ångest”.

Första gången blev bara en lärdom i att vi vill att han rör sig fritt och går undan för oss när vi kommer gående eller joggande. Trycket på honom var inte stort men vi lät honom förstå att vi inte springer över folk när banan är så stor. Det finns andra vägar än den över en människa.

Trycket på honom var iallafall tillräckligt stort för att han inte visste när trycket gavs och när det var över. Han kunde inte läsa oss och när passet var över och man skulle hämta honom fick man vara extremt övertydlig med att övningen är slut, dags att lugna sig och bli hämtad för att få gå till hagen.
Han vände rumpan till, för säkerhets skull men hotade oss aldrig med något. Bara ha den mot oss för att kunna fly om något blev fel.

Det var väl aldrig ett problem att hämta honom men han var mycket skeptisk och man fick ta det lugnt och fint.

Nu, när han har ett bra förtroende och vet vad som förväntas av honom så ser det hela helt annorlunda ut. När vi kommer in på volten så knäpper vi loss och han flyger iväg med öronen framåt och testar sin kropp till bristningsgränsen. Pigg, glad och med självförtroende.
Han är vacker när han tar i av Kung och fosterland, kryper ihop, tar tag i underlaget, flyger iväg och sträcker ut i de stora stegen.
Flåset hänger på och snart är näsborrarna stora som tefat, ögonen lyser.

Nu var han så pigg att ett tryck var helt överflödigt och vi bara stod och tittade på honom.
När han kände sig klar kommer han in till mitten i skritt, rakt fram till oss alla tre (som förr kunde kännas så hotfullt och läskigt med bara en person) och vill bli klappad och hämtad till hagen. Ibland får han stå och flåsa ett tag och sedan bestämmer vi att han får ta några varv till och finns det rutiner för det så han vet vad som förväntas.

Sedan kommer han in mot oss igen. Känner inget hot, söker kontakt och älskar det.

Pulsen känns när man tar honom på underhalsen och han tar emot klappar och smekningar utan att tycka att trycket är för stort.

Vilken skillnad!!

Vi jobbar fortfarande på tillit och förtroende i andra delar av hans träning där framstegen inte skett så fort och som kommer ta lång tid.
En häst som är osäker och har olater är ingen lätt sak att träna och olaterna är väl egentligen en bekräftelse på att han saknar självförtroende i mycket som han måste utföra. Att han inte känner tillräckligt med tillit i de situationerna och tar saken i egna händer.